» Färnaträffen 19/8 2006
När natten sänkte sig över Färna herrgård och dimmans slöjor kröp över gräset, var månen och mobilen det enda ljuset som kunde visa vad de såg egentligen. Byggnaden saknade en kista och frågan var om det verkligen var ett mausoleum.
Men nu går jag händelserna i förväg.
Färnaträffen i år överträffade förväntningarna. Vi kom med bil, buss, tåg och skjutsades även av Per som körde på det där sättet bara en bilskollärare kan: mjukt, säkert och avslappnat. Det färdmedel som egentligen fattades var väl jetplan och helikopter.
Vi startade träffen i Lena och Pers hus vid sjön. De hade dukat ett fikabord fullt med vetebröd, pajer, glass och kakor som jag tror var av sju sorter. Vi satt och bekantade oss med varandra och Lena berättade de senaste nyheterna om skolan. En ny redaktör som ska granska våra texter kommer att anställas, kontoret har blivit flyttat till Färna och huset ska även fungera som kursgård.
Vi flyttade upp till uteplatsen runt bassängen som bubblade av varmt vatten och en liten vit slangformad hjälpreda som sniffade rent på bassängens botten. Den tog Per bort efter ett tag för att vi skulle kunna hoppa i vattnet utan oro för att hjälpredan var för nitisk och sniffade bort oss också. Precis som förra året funderade jag på hur det skulle gå framåt kvällen att promenera till buffébordet för påfyllning, och passera genom den smala gången mellan borden och bassängen utan att trilla i. Satte man ena foten framför den andra fanns det en marginal på ett par decimeter, och det är väl inga problem efter en god fika och specialgjort kaffe. Men magen full av läcker buffé, några glas vin och fullproppat huvud av inspiration var det alltid lika intressant att se hur det skulle gå med balansen framåt nattkröken.
Kvällen gick i filosofiska tecken. Vi samtalade om vad som var något värt här i livet, vilka drivkrafter vi hade och målen vi satte upp för våra kommande år. Jag tror att vi enades om att var och en behöver finna sina behov och drifter, som har betydelse för att vi ska kunna sitta och jobba med skrivtexterna, ändra dem, våndas över dem, tänka på dem, bli förbannade på dem och ändå inte ge upp och istället göra någonting annat. Flera gånger under kvällen lyfte jag blicken och såg människor som hade en gnistrande energi de delade med sig av, och i bakgrunden glimmade sjön stilla som en support till vad vi, var och en, planerade för framtiden.
När kylan rullade in från sjön reste vi oss, (alla lyckades klara balansgången mellan borden och bassängen utan att trilla i, och det ser jag som ett gott tecken, en balansgång mellan fantasi och verklighet utan att bli dränkt…) och fortsatte samvaron på puben i Färna herrgård.
Där utvecklade vi resonemangen om hur hjärnan ser bilder och kroppen svarar på att det är verklighet, samtidigt som vi skriver ner det vi ser, och lever i den verkliga världen som kan vara en skrivarhörna i köket. Det gäller hålla tungan rätt i mun och klara vardagen, ni vet, hämta lönen på jobbet, laga maten och samtidigt formas det en historia eller en tankegång i skallen, som definitivt inte tillhör den verkliga världen, (vad är verklighet, huvudet eller tanken, det är frågan). Och som vi ofta fått uppleva i livet är att vi drar till oss det vi tänker.
Egentligen har jag inte tillräckligt med ord för att beskriva Lena och Pers generositet och uppriktighet. Man blir ödmjuk och tacksam av människor som utan egen vinning ger av sig själva och skapar en fest, som ger både inspiration och mänsklig värme hos oss som valt att syssla med skrivandet som öppnar en ny värld av karaktärer och händelser, samtidigt som man är en ensam åskådare över vad som sker. Än så länge.
Hur gick det då med äventyrarna som letade efter kistan i mausoleet? De gav ett pragmatiskt exempel på fantasi som skenar, och när de besinnade sig förändrades det spöklika mausoleet i skenet av en lysande mobiltelefon till ett lusthus.
På återseende!
Katarina |
 |
|
